:parce que je suis de jeu, les chiennes.

Ni läser nu rätt. söker lite skydd från solen ett tag inne i lägenheten. Mackan står i köket och fixar lunchen och själv sitter jag vid datorn och tittar runt. Fantastiskt härligt med internet, det ger trots allt en skön frihetskänsla.

Började morgonen med att gå vilse på min pw, men skulden lägger jag på mina kära resekamrater som låg och såsade på i sängen. Problemet är att alla hus ser likadana ut och kvarteren går upp och ner, hit och dit! Fick söka mig ner till havet och utgå där i från. Men hem jag tog mig och imorgon tar jag en ny runda. Men inte en ny rutt.

- omeletten är bränd.

Framme och värmen är ett faktum. Sitter nu strax nedanför ACn och har det väldigt bekvämt i soffan. Funderar på ett nattdopp men känns lite för utmanande då den beryktade norskan är på området.

Ikväll håller vi oss till öl och satsar på morgon dagen.

- idag var det en lång dag, men morgondagen är lika lång.

När man bara sitter och väntar på att saker ska hända. När jag inte inser att det faktiskt är jag som måste göra något. Men oj, de är inte måndag morgon längre och jag har fortfarande inte tagit tag i det jag ska göra. Typical me, well i like it. Fast nu ska jag ändå vara duktig. Jag slår upp kontoret och laddar för en produktiv dag.

Det finns några som jag då och då offrar ett par tårar för. Alla dom år som bara går och går spelar ingen roll då minnen består. Jag har så många klarar bilder från våra stunder tillsammans och hade jag bara varit äldre och mer insatt vad som skedde så hade vårt slut sett annorlunda ut. Det är dags för mig att ta reda på sanningen. Att hitta rätt tidpunkt känns som a och o. Jag saknar min mormor.

I´ll never ask if you dont ever tell me, I know you well enough know.

Jag brottas med en oförstålig känsla. Jag vet inte vad det ska betyda men var och varannan dag återkommer den. På promenaden, över ett glas vin, under ett parti paintball, liggandes i sängen och i drömmen. Kanske gör jag fel som skriver såhär, men jag hittar inget annat sätt. Detta är min vägg. Ring och säg att du behöver mig.

Som så ofta förr sitter jag och lyssnar på en av mina fantastiska spellistor. Jag inser snabbt att jag är lite av sköning som bara ligger och sjunger med i lugna sånger. För att komma till något vettigt så funderar jag som säkert så många andra över vädret. Detta elände till väder, sol ena minuten - snöstorm andra timmen. Jag får väl räkna dagarna till Spaninen istället för dagarna det snöar helt enkelt. En liten inflik till alla er som ännu inte upptäckt David Gray, ta genast upp spotify och avnjut med en bra bok och ett glas vin. Det är wow-känsla! En bra bok för mig just nu är den stora matresan av  Per Morberg, faktiskt tro det eller ej så är det en hel del underhållande läsning och en stor insperationskälla. Jag är överallt ikväll och vet inte var all denna energi kom ifrån men just nu känner jag mig bara sådär överallt.

Jag längtar till fredag, lördag men inte till söndag. Tror det finns nått, det utvecklas.

Som jag kanske lite onödigt nu kommer påpeka så är det återigen påsk och alla flyr till deras ”get-away-places” och jag står inte ut från mängden. Jag har efter en arbetsfylld helg tagit mig ut för att spendera tid med familjen och mina älskade stockholmare.  Här ute i stugan blir jag alltid lite extra mysig, kanske inte så konstigt då elden mer eller mindre sprakar konstant och allt man har på sig är en stickad tröja och ett par sköna byxor. Här ute kan man faktiskt strosa runt i timmar och bara glömma vardagen för en stund. Men då och då hinner tillslut tiden ifatt och klappar till mig. Jag vill ibland bara försöka förstå mig själv, säga till mig själv att de kanske är rätt okej att göra något nytt. Jag vill sluta jämföra med något som inte går att jämföras. Sluta tro och bara göra. Jag ska börja leva det liv jag en gång levde. När denna natt är över så hoppas jag att mitt skrivande har fått mig att mogna. Jag släpper på spärren och är öppen för allt. Men jag vet att en del av mig alltid kommer att hoppas. För om vi ska återgå till att vara totalt ärliga så kommer jag aldrig kunna radera.  Jag fortsätter på samma spår och säger att jag inte vill det heller. Det är mysigt att minnas, att tänka tillbaka och att då och då få stöta på varandra.

 

Dags att tvätta ansiktet.

Ibland verkar det som om ett skriftligtkontrakt är det som gäller. Att bryta sig loss är alldeles för lätt och personer använder sig av ett lättläst system. Jag är lite små bitter men samtidigt så är det inte min sak att vara. Jag har i övrigt helt underbara dagar. Down 4 in 3 - Solen lyser och den kristallklara snön glänser. Att komma in från morgonpromenaden och ställa sig i duschen är njutning på riktigt. Så har jag börjat min vecka och planerar att försöka börja var dag som följer på ett liknande sätt.

Jag har kört fast i mitt talmanus och skulle behöva en motspelare. En sån där person som kan agera, någon som känner sig säker på en chefsposition. Jag funderar vidare och rätt som det är ringer jag till dig.

- "we'll change the pace and we'll just go slow"

Somliga människor måste lära sig en viktig sak. Man kan inte hoppa hopprep med någon som inte vill hoppa. Det funkar inte att vela fram och tillbaka, tro dit och tro hit. Säga kanske, kanske inte. Vem tror man att man är då man håller på så? Fast i mitten och jag känner en brinnande frustration byggas upp. Det är något jag beskådat och tidigare varit med om. Jag har tagit lärdom och försöker leka skickavidareleken. Sanningen gör ont, men något bättre redskap finns det inte. Så till er alla, innan ni handlar - skriv för fan ner handlingslistan. För inom denna kategori finns inte ordspråket - "gör om, gör rätt"

Andra dagen på 100 dagars planen och det går fullkomligt strålande. Ett steg närmare och efter dagens möte är vi 5 steg närmre den 11e. Jag är peppad!