Juni, Juli, Augusti...Oktober.
Har klurat ett tag på något bra, på nått som har en mening och nått som kan betyda något. Jag har försökt att hitta tillbaka, försökt få ordning i ett annars ganska stillsamt liv. Funderat, värderat och tagit beslut.
Det är lustigt, nästintill kusligt vilken stor roll årstiderna spelar i mitt liv. Från sommarbris till höststorm, juli till oktober och jag känner mig som en annan människa. En annan person med helt andra behov och känslor. På sommaren då solen värmer, det är ljust, dag och natt blir till ett känner man sig aldrig ensam. För att tala klarspråk, det är helt okej att vara utan partner. Men som sagt, 3 månader av 12.
För ungeför en halvtimme sen kom jag hem, smög ner för trappen och hoppade in i duschen. Jag gick till träningen och det var skönt, det var klockan sex. Två på natten var det inte alls lika charmerande att gå hem. Jag hann inte ens utanför dörren innan jag frös. Mörkret omslöt och för att isloera mig från omvärlden pluggar jag in och startar spellistan "faller verkligen för dig". Årstid eller låt, det finns alltid nått som plockar fram något man glömt. Där gick jag, less och frusen 5 minuter hem och junebug kom upp. Kombinationen av allt, hösten-mörkret-kylan-låten-promenaden upplyste mig om det underbaraste. En känsla som jag för ett tag sedan tog förgivet och underskattade. Men idag lovade jag mig själv att jag ska aldrig mer underskatta den känslan, känslan av att bara ha någon brevid. Jag hoppas att dom som vet vad jag talar om inte låter det rinna ut i sanden.
För på hösten känns det inte lika okej att vara ensam.
stek, over and out!
Det är lustigt, nästintill kusligt vilken stor roll årstiderna spelar i mitt liv. Från sommarbris till höststorm, juli till oktober och jag känner mig som en annan människa. En annan person med helt andra behov och känslor. På sommaren då solen värmer, det är ljust, dag och natt blir till ett känner man sig aldrig ensam. För att tala klarspråk, det är helt okej att vara utan partner. Men som sagt, 3 månader av 12.
För ungeför en halvtimme sen kom jag hem, smög ner för trappen och hoppade in i duschen. Jag gick till träningen och det var skönt, det var klockan sex. Två på natten var det inte alls lika charmerande att gå hem. Jag hann inte ens utanför dörren innan jag frös. Mörkret omslöt och för att isloera mig från omvärlden pluggar jag in och startar spellistan "faller verkligen för dig". Årstid eller låt, det finns alltid nått som plockar fram något man glömt. Där gick jag, less och frusen 5 minuter hem och junebug kom upp. Kombinationen av allt, hösten-mörkret-kylan-låten-promenaden upplyste mig om det underbaraste. En känsla som jag för ett tag sedan tog förgivet och underskattade. Men idag lovade jag mig själv att jag ska aldrig mer underskatta den känslan, känslan av att bara ha någon brevid. Jag hoppas att dom som vet vad jag talar om inte låter det rinna ut i sanden.
För på hösten känns det inte lika okej att vara ensam.
stek, over and out!
Kommentarer
Trackback
